Som förläggare är jag så klart alltid nyfiken på vad förlagets författare pysslar med och tänkte att det även är av intresse för deras läsare. Jag ställde några frågor om skrivande till Andrea Grave-Müller. Hon är aktuell med novellboken Häxbrygder som släpps under våren.

Dina noveller inkluderar ofta väsen från svensk folktro. Vad är det som gör dem så lockande?

Mycket tror jag bottnar i de sagor jag läste som barn, både folksagor och det som kallas konstsagor, alltså en berättelse i sagostil men av en känd upphovsperson. Det skapade en fascination som levt kvar. Sedan är folktroväsen, sägner och sagor också en fantastisk källa att ösa ur, både för att hitta motiv och uppslag och för att väsen kan omformas och omtolkas på så många olika sätt.

Magin i dina berättelser är ofta grundad i tradionell europeisk häxmagi istället för den yviga, blixtrande magi som ofta återfinns i fantasyböcker. Har du någon tanke med det?

När jag spelar spel är jag gärna magiker och springer runt och kastar yviga, blixtrande spells på mina fiender, men när det gäller att skriva om magi själv är det nog så enkelt att jag tycker att häxor många gånger är mer intressanta att skriva om. Jag är själv hedning och har många vänner som är moderna häxor, så den typen av häxkonst ligger nära till hands att hämta inspiration från (och piffa till lite kanske, haha). Den historiska svartmålningen av kvinnor som kallades häxor har färgat av sig in i vår populärkultur som kryllar av onda, djävulsdyrkande häxor, så det känns viktigt att erbjuda en motpol till det och ha goda, hjälpsamma kvinnor i häxroller istället. Dessutom finns det fantastiska litterära förebilder när det gäller häxor – magnifikast av dem alla är Granny Weatherwax från Discworld-serien!

Recensenter nämner ofta ditt vackra och genomarbetade språk. Hur arbetar du med språket när du skriver?

Jag har några ledord jag hela tiden har i bakhuvudet: det ska vara varierat och rikt. Det ska vara så få adverb som möjligt. Jag försöker alltid visa känslor istället för beskriva dem. Jag är inte rädd för att använda ”svåra” ord. Och om jag lyckas vara rolig dessutom så är det ett plus! Det mesta av formuleringarna kommer faktiskt redan första gången jag skriver ner berättelsen, jag brukar redigera en del upprepningar och stavfel förstås, men det jag lägger mest tid på att redigera är ofta mer övergripande saker som scenupplägg, att stryka eller utveckla trådar, att förtydliga händelseförlopp, fixa logiska luckor och sånt. Att det är så är nog både för att jag har läst så fruktansvärt mycket på svenska att jag har byggt upp ett stort svenskt ordförråd och även förstås att jag faktiskt har skrivit berättelser i 40 år vid det här laget!

Hittills har du skrivit noveller, men arbetar nu med din första roman. Vad tycker det är största skillnaden mellan de två?

Två saker: Överblick och tidsåtgång. Det här med att få överblick över trådar och händelseförlopp, få till en snygg dramaturgi med dramatiska höjdpunkter på rätt ställen, hitta en balans mellan att fastna i långa beskrivningar och att hasta över saker för snabbt, hålla koll på att olika berättelsetrådar och perspektiv synkar på ett bra sätt, allt sånt är rent ut sagt SKITSVÅRT och all cred till varje enskild människa som fått ihop en bok som är tillräckligt bra för att kunna läsas!

Och sen tiden, tidsåtgången. Naturligtvis tar det längre tid att skriva en roman på 200-300 sidor än en novell på 15-20, men vad jag tycker är svårt är frustrationen över att det går så långsamt framåt. Jag har inte särskilt mycket tid till mitt förfogande till skrivande. Jag kan inte sitta flera timmar om dagen eller låsa in mig en hel helg och bara skriva, så när jag tycker att jag har jobbat på samma jäkla kapitel i ett par veckor och inte kommer någon vart och undrar om jag någonsin kommer bli klar med eländet, då är jag ibland nära att ge upp. Och faktum är att jag HAR gett upp många gånger i det förflutna. Jag har fullt med halvfärdiga romaner som havererat på grund att att projekten dragit ut på tiden och jag har tappat sugen.

Det här skulle jag kunna prata mer om, för det är ett ämne man inte hör så mycket om – de halvfärdiga projekten. Det kanske blir en annan gång!