Sista boken i trilogin Serahema Saporium är färdigskriven och i slutredigeringsstadiet. Hur känns det nu när det snart är dags att avsluta detta mastodontverk?

Mastodontverk är namnet. Det känns oerhört skönt men samtidigt rätt överväldigande. Det är en bitterljuv berättelse och jag har levt länge med den nu. Jag började ju skriva på mitt första manusutkast någon gång runt 2003 (vad jag kan minnas) och det har hänt oerhört mycket både privat och med böckerna under den tiden. Det är många känslor helt klart och redigeringen av Till hjärtats sista slag har dragit ut på tiden vilket gör att jag har befunnit mig i de känslorna väldigt länge. Jag skulle nog behöva en lååång semester efter det här. Jag känner även en större nervositet nu än tidigare för vad läsarna ska tycka om mitt avslut på berättelsen. De tidigare böckerna har fått väldigt bra recensioner och jag hoppas att jag lever upp till förväntningarna. En sak som är spännande är vad jag ska hitta på härnäst för jag har massor idéer om vad jag ska skriva.

Din resa med de här böckerna har varit lång med bland annat byte av förlag och omtag av serien. Vad har varit den största utmaningen?

Att orka fortsätta tror jag. Jag har ändå hållit på med böckerna i snart tjugo år och först nu kan jag se ett avslut närma sig. Under resans gång har jag sjukskrivits för utmattningssyndrom 2 gånger, vilket mest berott på mitt dagjobb, men självklart spelar sena kvällar och för lite sömn in där. När man jobbar passionerat med något och naggar på ork och hälsa. Mitt förra förlag ville dela på böckerna från 3 till 6 och det kändes tufft för jag ville ju skriva på nya saker och inte tugga samma manus om och om igen. Att då behöva börja om ännu en gång på nytt förlag var rätt tufft när jag bara ville bli klar, men samtidigt skönt då Catoblepas ville ge ut serien som trilogi som det var tänkt från början. Och jag tycker att resultatet talar för sig då böckerna tagits emot mycket väl. Konstigt nog är jag inte trött på Serahema. Det är mer den kolossala arbetsmängden som är tröttande. Det är ett livsverk att vara stolt över. Och jag hoppas på att få återkomma en dag med fler äventyr i Serahema.

Vill du dela med dig av något roligt minne från de här åren?

En kille kom fram på en signering och var lite gramse på att jag haft ihjäl en av hans favoritkaraktärer och jag lyckades inte lista ut vilken. Blev väldigt paff när det handlade om en bikaraktär i första boken som bara får några få kapitel och aldrig har berättarperspektivet. Jag har även skrivit fel namn i dedikationen under en stimmig bokmässa. På mässorna blir jag så upp i varv att jag blir rätt snurrig så det kanske har hänt fler gånger. Jag brukar ju även klä ut mig på bokmässan och gå runt med ett stort varulvshuvud (Zeke) och en gång bar jag det under armen i vimlet och en tant vände sig om och fick se huvudet varpå hon, jag skojar inte, hoppade bakåt säkert två meter. Fick även onda ögat av Ebba Witt Brattström när hon kom av sig på scenen när jag gick förbi med Zeke under armen. Jag blev dessutom nästan hindrad av vakter från att gå in på mässan, inte på grund av det stora jättesvärd jag bar runt på utan för att mitt varulvshuvud i papier maché satt spetsat på det. De var rädda för muck med Djurens rätt som var utställare. På ett annat plan är annars det roligaste att ha signeringar i bokhandeln (life goal sfbokhandeln – check) att bli intervjuad av lokalpressen, radio och teve och att stå på bokmässan och träffa läsare och andra författare. Att få hamna i ett sammanhang där andra förstår vad jag pratar om och kan dela erfarenheter. Senaste bokmässan där vi körde konceptet med Oscarianska Compagniet ihop med Annorlunda förlag var väldigt kul. Det är härligt att hänga i Fantastikgränd helt enkelt.

Är det någon karaktär som du fäst dig vid extra mycket?

Jag är rätt fäst vid dem alla för jag försöker gå in i deras skalle och vara karaktären när jag skriver. Hitta en emotionell koppling. Så det finns nog något av mig i dem alla, på gott och ont. Eller om det finns något av dem alla i mig kanske, haha? Något jag särskilt känner av nu när jag putsar på de sista kapitlen. Berättelsen blir extra tung och ödesmättad mot slutet men där finns även något vackert mitt i allt mörker och jag hoppas man känner en bitterljuv eufori när man har läst klart. Elderim är ändå den karaktär som bär mest av mig så honom brinner jag mycket för, men även Belmonne. Hon är en sådan frisk fläkt som kontrast mot Elderims tungsinne. Rendon och Cal har jag upplevt så mycket med under resans gång att de också har en given plats i hjärtat. Och stackars Eleanor som inte har det så lätt precis och får mer utrymme i den här boken. Och så har vi några karaktärer som gör kanske de både mest episka men även udda resorna av dem alla, men hur får man se om man läser boken. Jag har som vanligt mina överraskningar. Det är helt enkelt förbannat många karaktärer att hålla reda på och tycker man att jag är en virrpanna privat så tycker man nog rätt. Jag kommer att sakna dem alla men hoppas på att kanske få återvända till några i framtiden då det finns en ny story där, runt hörnet. Fristående men med ett och annat som är bekant, fast kanske annorlunda. Vi får väl se vad framtiden har på lager helt enkelt.

TILL HJÄRTATS SISTA SLAG har boksläpp 18 mars 2021.